Välkommen till helvetet!
När jag satt och funderade så kom jag på att, hur sjukt det här än kan låta, så kan jag förstå känslorna hos en kvinna som blir misshandlad. Människor säger runt omkring att hon ska lämna honom men hon kan inte. Visst där finns mycket rädsla och den känner inte jag eftersom det här är en helt annan situation, men andra känslor är nog rätt lika. Jag vet att han inte vill fortsätta, ändå så håller jag kvar fast jag inte borde. För inom mig någonstans finns ju tanken att han kan ändra sig, vilja fortsätta. Jag har också fått tankar som: - Är det här mitt fel? -Var det jag som stressade fram det här beslutet genom att sortera saker, ta av mig ringen osv? Jag försöker se det positiva i allt. Minsta tecken tas tillvara på i hjärtat och jag fortsätter hoppas!
Själv känner jag att jag får små vibbar om att det här bara är en fas, men man ser ju positiva saker i allt som sägs och görs just nu. Skulle vilja prata med någon om det här men den människan som kan svara på mina frågor har inga svar att ge mig.... FRUSTRERANDE!!
Får torka mina tårar, ställa mig stadigt och försöka kämpa vidare....
Gråt min vän, gråt.
Dina tårar är ditt kvitto, ditt kvitto på vad du fått känna. Det skulle vara hemskt om du inte grät!
Vad har då allt betytt?
Själv är jag alltid lycklig när jag gråter.
Då förstår jag hur lycklig och underbart allt har varit. Jag minns, jag gläds, jag gråter, jag förstår och jag tar små, små steg för att gå vidare.
Efter ett tag inser jag att jag inte längre lever i igår utan att jag har kommit en bra bit på vägen.
På vägen emot nya äventyr, nya möten, nya fantastiska människor och händelser.
Så minns, gläds, gråt, förstå och ta dina steg så små.
Du är starkare än du tror.
Beklaga aldrig det förflutna utan välkomna dess lärande!
You'll be alright
Ja jag skulle vilja ta dig i mina armar och aldrig släppa dig igen min ängel. Det gör så fruktansvärt ont i mig också. Tårarna bara rinner. Tänker på dig.
