Så, nu var det dags igen. 1:a advent var i söndags och innan dessa så infann sig hysterin i de svenska hushållen. Plötsligt kom alla på att ljusstakar ska upp, gardiner bytas, tomtar ställas fram och ljusslingor ska komma på plats. Själv tar jag det hela med ro! Tog fram min ljusstake, inväntade adventsgranen och bytte gardiner i köket. Resten hinns med sen. Jag brukar försöka se det som att jag i och med advent har fyra veckor på mig att pyssla och fixa hemma. Jag är inte manisk till att allt ska vara klart och att det ska vara jul i varje hörn av huset. Inte en massa tomtar överallt, dukar, gardiner, julstrumpor och allt annat som folk kan tänkas plocka fram. Jag vill hinna njuta också, ha kul och tycka om julen.

Varje år kommer också stressen över julklapparna! Vad ska köpas och när? I år var jag ute tidigt då jag åkte till Ullared i början av november. Där inhandlade jag alla brorsbarns och kusinbarns julklappar. Så jag är redan klar och slipper känna stressen över att finna tid till och veta vad jag ska köpa.

I familjen kan vi som vanligt inte komma överens om hur vi ska göra med julklapparna. Vi har genom åren provat olika varianter såsom att vi har köpt två paket för 50 kronor var och sen lagt de i säcken och därefter i tur och ordning dragit paket, vi har också lottat om vem som skulle köpa till vem och sen har vi handlat julklapp för cirka 500 kronor. Förra året hade de inte köpt julklappar alls, men då var jag inte hemma så jag märkte ingen större skillnad. I år anser de att vi inte heller ska köpa några klappar, vilket jag tycker är tråkigt för det känns som om det hör till. Det ska då tilläggas att jag är student och är den med minst pengar, men ändå... jul är jul!

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hoppas att alla inte tar advent och jul så hysteriskt utan passar på och njuter under dessa veckor som leder oss fram till julafton!

Igår morse, när klockan ringde och jag gick upp, så mötte mig en härlig syn. Det var strålande solsken på en klarblå himmel. Frosten låg som ett täcke över gräsmattan och det var 5 grader kallt. Vilken dag för en fasanjakt!
Jag hade med mig båda mina hundar, Aya och Prima. De hade frågat om jag kunde använda spanieln på jakten och min kära kusin hade svarat ja. Jag var dock snabb med att berätta för dem att Aya aldrig jagat på det sättet och att det antagligen inte skulle fungera så bra. Vi började i en lite såte och Aya jobbade på helt ok. Men sen för varje såte som vi arbetade oss igenom så gick hon bara bättre och bättre. På slutet var det en ren fröjd att se henne arbeta. Hon jobbade på som hon aldrig gjort annat. Jag blev alldeles förvånad över allt beröm som hon fick, hon som alltid hamnat i "skiten".
Speciellt vid två tillfällen var jag mycket imponerad över henne. Det ena när vi gick på en vingad fasanhöna. Vi letade igenom ett litet skogsparti när Aya plötsligt fick vittring. Jag gick dit och det visade sig då att fasanen gömt sig in under en sten. Jag hade ingen chans att nå den men Aya arbetade frenetiskt med att få fram den och lyckades till slut, varpå jag kunde avsluta fågelns lidande.
Andra tillfället var när vi blev skickade ner till sjön för att apportera in en fasan som hamnat i vattnet, den hade dött knall fall så det var inget skadat byte denna gång. När vi kom fram till platsen så låg fasanen ca 4 meter ut från strandkanten uppe på isen. Kusinen skickade sin hund men det räckte med att hon satte tassarna på isen så började den krackilera. Vi fick därför kasta stora stenar som hade sönder isen så det bildades en ränna. Jag skickade sedan ut Aya som simmade ut och fick kämpa för att få tag på fasanen. Hon lyckades och kom sedan tillbaka simmandes bland isbitarna.

     Vilken hund!!

Jag kan inte annat än att vara nöjd över henne. Hon har aldrig varit så duktig och arbetat på så bra som hon gjorde igår. Tack Aya för en underbar upplevelse som fick mig att se vad riktigt hundarbete betyder!

Wow vilken film!

För ett par veckor sedan var jag på Mamma Mia - the movie! Min gudmor, kusin o en kompis for iväg för att se denna film som man hört en hel del om. Den skulle var stjärnspäckad och alldeles lysande... Vi bunkrade upp med popcorn och dricka och bänkade oss för ett par timmars underhållning. Vilken underhållning sen... det är nog en av de bästa filmerna jag sett. Jag skrattade och grät om vartannat!

Miljön i filmen är helt betagande och man kunde inte göra annat än önska att man befann sig i den grekiska ö-världen. Skådespelarna spelar sina karaktärer med sådan inlevelse och skicklighet att det bara är att buga och bocka (trots Skarsgårds sånginsats).  ABBAs gamla hits fick plötsligt en helt ny innebörd, trots att texterna gjorts om en del... vilket bara var till det bättre. 

Bara två veckor senare så passade jag på att följa med mamma och svägerskan på bio... gissa vad vi såg... Mamma Mia så klart! Lika bra denna gång men som tur var så hade jag i förväg laddat upp med pappersnäsdukar!  ; )

Blev mycket Mamma Mia-snack efter detta. Skivan införskaffades snarast och den har i stort sett gått på repeat sen dess. Vi började smida lite planer om att ordna en 70-tals fest, med rätt musik och kläder för tidsåldern. Vi tyckte att det skulle vara hur kul som helst att få ordna något sådant åt våra vänner... och vet du vad... Det blir av!!! Det blir fest med 70tals-tema, kläder, musik, lokal osv. Kan det bli bättre..? Nope!!

JAG LÄNGTAR!!!!!

Favoriter från texterna:

"It was like shooting a sitting duck. A little small talk, a smile and baby I was stuck! I still don´t know what you done to me, a grown-up woman should never fall so easily."  (Ibland förstår man inte hur fort man kan falla, kan räcka med ett ögonkast!)

"Honey honey, how he thrills me, aha. Honey honey. Honey, honey nearly kills me, aha. Honey honey. I heard about him before, I wanted to know some more. And now I know what they mean, he´s a lovemachine... oh, he makes me dizzy."  (Vilken härlig känsla det är att känna så!)

"I can still recall our last summer. I still see it all."  (Tänk på att njuta av stunden och sedan minnas!)

"The winner takes it all. The loser standing small. Beside the victory, that´s her destiny."  (Det är verkligen så... vinnaren tar allt och lämnar andra i spillror...)

"If you change your mine, I´m the first in line. Honey I´m still free, take a chance on me. If you need me let me know, gonna be around. If you got no place to go when you feeling down. If you´r al alone when the pretty birds has flown honey I´m still free take a chance on me. Gonna do my very best and it ain´t no lie. If you put me to the test, if you let me try. "  (Tänk om vissa kunde ge mig en chans att visa vem jag är och vad jag går för!!)


 

Ett ord i förbi farten, en viskning i ett öra, ett sms....  så lite kan göra så mycket!

Jag blir så glad över sms, hälsningar på facebook, på bloggen, en lapp hemma på köksbordet osv. Något så litet och ibland kanske obetydligt för den som skriver kan göra min dag. Tänk på det! En liten hälsning kan göra någon glad. 

Tänk dig att du sitter på en tråkig föreläsning, på en öde älgjakt eller varför inte när du sitter i bilen på väg hem från jobbet och du märker att det vibrerar i mobilen. Du öppnar inkorgen och ser att det är från din bästa vän som bara vill önska dig en bra dag. Eller när du känner dig nere och att det känns som om du åldrats hundra år på en dag och någon viskar i ditt öra, vad snygg du är! Eller när du kommer upp trött och eländig en morgonen och bara önskar att du fick krypa ner i sängen igen, vi har ju alla kännt så...  Du går in i badrummet för att borsta tänderna och då ser du den... lappen på tandborsten där det står: Jag älskar dig!

Det är sådant som gör att man känner sig speciell!

Har så mycket jag vill och behöver skriva men jag får inte ner mina tankar på print. Ibland så tar det stopp, sitter med fingrarna på tangenterna och hoppas på att de ska börja skapa.

Kan börja med att berätta att jag skulle träna Prima vid sjön en kortis ikväll. Regnet öste ner men jag tog på mig regnjackan och tog hundarna i koppel och traskade ner mot sjön. Väl där kastade jag i en dummie, upptäckte då att det var en svanfamilj i närheten. Viftade och tjoade för att få de att simma bort. Då fick Aya plötsligt fnatt och sprang ut i sjön och simmade efter dem. Ska tilläggas att hon är väldigt snabb på att simma. Jag visslade och ropade på henne men hon hade väl fått vatten i öronen så hon reagerade inte. Jag sprang ut på bryggan och blåste i pipan och skrek för full hals. Blev nervös då hon fortfarande hade kopplet på sig och hennes mål var svanarna som simmade rakt ut i sjön. Till slut insåg jag att det bara fanns en sak att göra och det var att ta av sig kläderna och simma efter. Jag slet av mig regnjackan och fick av mig jeansen halvvägs.... då plötsligt kom Aya på att hon har en matte och att denna matte ropar i förtvivlan efter henne. Så då vänder hon och simmar in igen.... Vill bara meddela att hon då simmat nästan halvägs över till Åkerö!!

I söndags var Mattias föräldrar och lillebror här och hämtade ett lass av hans saker, mest kartonger. Kändes vemodigt på morgonen men på eftermiddagen kändes det bättre. Känner att jag behöver göra detta för min skull. Har också kommit fram till att jag ska köpa ny soffa, tv, dvd mm då det jag har är Mattias möbler. Vill ha mitt egna, vill påbörja mitt liv! Känns ibland som om jag bor hos någon annan... Pappas hus, Mattias möbler... men jag då? Var finns jag i allt detta?

Jag har haft en mycket händelserik vår och sommar med separation, mycket jobb, nya och gamla bekantskaper, jaktprov osv. Jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner och fundera på vad jag lärt mig om mig själv i dessa situationer. Vad kan jag ta med mig vidare i livet som erfarenheter som jag har nytta av och vad ska jag lämna kvar i det förflutna?

Jag har lärt mig att jag måste vara tydlig med vad jag vill och känner. Vara tydlig i det jag säger, se till att det inte blir några missförstånd och att jag vet vad som gäller så jag inte behöver fundera så mycket. Jag har lärt mig att jag inte ska vara så rädd och nervös för att prova nya saker, jag måste utmana mig själv, ge mina små demoner en match.

Jag tycker om att ha olika typer av människor omkring mig som bidrar med olika saker som kommer att förgylla mitt liv. Jag måste bara se till att se förbi saker som andra tycker och tänker, låta negativa kommentarer rinna av som vatten. Jag ska försöka att alltid se framemot att träffa nya människor, man vet aldrig vad det mötet kan leda till!

Se till att värna om mina vänner, de nära liksom de på avstånd. Det gäller bara att vårda vänskapen. Rensa bland vännerna ibland, ta bort de som bara tar energi men inte ger någon tillbaka.

Se till att ha roligt och njuta av livet, man lever bara en gång. Njuta av det lilla, som att sitta i dammet vid gärdeskanten och upptäcka den otroliga tystnad och stillhet som kan infinna sig.

Några av de erfarenheter som  jag gjort på den krokiga väg som kallas livet!

Första intrycket.... Jag har funderat lite på det där.... Vad får människor för första intryck av varandra och vilken bild skapas av de de möter?

Jag läste någonstans att under de tre första sekunderna som vi träffar en ny människa så gör vi oss en bild av vem denna människa är. Vi ser en tjej som är charmig och flörtig; bilden som skapas är kanske en tjej som är lätt på foten, en kille som är självsäker och framåt; bilden de runt omkring får kanske är att han är dryg, stöddig och egoistisk, ett barn som är ledset; bilden blir möjligtvis att barnet gått vilse, gjort sig illa eller dylikt.

Vi ser detta, tar till oss dessa intryck och skapar Vår bild. Hur mycket av detta stämmer? Ger det en rättvis bild?

När man väl lärt känna dessa personer så kanske det visar sig att tjejen som är charmig och flörtig i själva verket är blyg, försiktig och oerfaren. Killen kanske visar sig ha en tuff bakgrund med många svek, är osäker och sårbar. Barnet kanske inte är ledset utan snarare förbannad för han/hon inte får sin vilja igenom.

Vårt första intryck kanske inte alls speglar den verklighet som dessa människor lever i. Tar vi oss tid att se bortom det första intrycket eller är vår bedömning redan klar efter tre sekunder?

Jag har träffat människor som har visat sig vara tvärtemot den bild som jag fick av det första intrycket. Många gånger har det varit att jag fått en negativ bild av en person som sedan ändrats till en positiv bild. Jag är glad att jag gett dessa människor en chans att visa vem de verkligen är, annars hade jag gått miste om många härliga vänskaper.

Utifrån detta har jag funderat på vad jag ger för första intryck.....  Vem tror folk att jag är, efter bara tre sekunder?

Hmm... tål att tänkas på!

Vilken helg jag har varit med om!!

Det började i torsdags med avslutning i skolan. Vi sjöng och dansade, precis som  äkta flummande esteter ska göra. När vi stod i trappen och sjöng kanon så fick jag ståfräs på armarna... det var så vackert!!!
Efter det var det dags för vår verkstadsgrupps egna lilla fest. Vi hade bestämt oss för att köra laserdome. Som vanligt inför nya saker så var jag skitnervös. Men fy faan va kul det var! Att springa runt i ett mörkt rum iklädd väst och med vapnet i högsta hugg passade mig perfekt!!  Jag försökte skjuta alla och jag lyckades riktigt bra... trodde jag iallafall. Det visade sig nämligen efteråt att jag hade varit "död" mest jämt därinne, så där fick jag för mina "killing instincts"!  Efter det så var det myspys i parken med mat och lekar. Jag åkte hem skapligt eftersom jag skulle på working test med Prima dagen efter.

Vaknade när klockan ringde, satte mig upp i sängen, sträckte på mig och gjorde en ansats till att resa mig upp. Trodde att jag skulle dö!!! Jäklar vilken träningsvärk jag hade!!! Det var det värsta jag varit med om. En härlig upplevelse, speciellt när man visste att man skulle traska omkring i skogen hela dagen. Aj aj aj!
Klockan halv åtta på morgonen drog dock bilen iväg med ett eminent sällskap, bestående av mig själv (förstås), min kära gudmor och våra två doggisar Prima och Puss, till Linköping för ett working test. Ingen av oss hade gjort något liknande tidigare så nerverna var på spänn. Vi började med att äta vår underbara frukost bestående av té, smörgås med ägg och kakor. Dock inte kakor på smörgåsen utan som efterrätt till frukosten! Därefter var det anmälan och start som gällde. Prima plockade in 2 av 5 dummiesar, vilket inte var så bra. Men både hon och Puss skötte sig jättebra med allt annat. Jag kunde också se att Prima kan mer än vad jag tror, det var bara det att hon sket i att hämta in dummiesarna. Hon kollade var de fanns och sen tyckte hon att jag kunde hämta de själv medans hon åt...  Bajs!!!   Snuskhund!! Vi var ändå väldigt nöjda när vi satte oss i bilen för att rulla hem igen!

På kvällen var det dags för puben. Min bror Stefan och jag hoppade upp på våra stålhästar och tog oss dit. Väl där så började Stefan att bjuda på både det ena och det andra!  Efter ett tag blev han lite rund under fötterna vilket resulterade i den ena roliga komentaren efter den andra. Han blev dock irriterad då jag inte drack mer och sa flera gånger: You are a nobody to me! Jag gick då och beställde varsin tequila till oss. Han vägrade först att dricka den men efter lite övertalning så åkte de ner. Fy faan vad äckligt det var, tyckte både han och jag. Jag trodde att han skulle kräkas rätt ut men han höll sig och sa snabbt att han skulle gå och beställa kaffe. När han gått iväg började jag asgarva. De andra vid bordet undrade vad jag skrattade åt. Jag svarade: Min var bara vanligt vatten!!!  De skrattade så de nästan grät! Kvällen slutade med att jag och min kära bror skulle cykla hem, vilket var ett äventyr i sig. Vi lyckades iallafall ta oss en bit innan hans cykel styrde honom ner i diket. Hem kom han iallafall till slut!  På lördagen var jag förbi vid ca halv tolv. Då öppnade han iklädd pyjamas. Jag frågade hur han mådde och han svarade att han hade spraymålat badrummet under natten och att hans fru var mindre road! Jag förstår henne till fullo!

Efter besöket hos min bror så var det bara att ladda om för nästa party. Jag packade ihop mina saker och åkte till kusinen där vi skulle ha en egen liten förfest. Vi grillade, fixade till oss och drack Pimms. På logdansen var det sedan välkomstdrink, följt av tipspromenad och sedan picknick. Därefter började saker att spåra ur. Jag och Carin fick ta min kära kusin under varsin arm och gå ut en sväng för att se om hon skulle bli piggare då så att säga. Hon pratade ett nytt språk som vi aldrig hade hört förut som var en blandning mellan svenska, engelska och att tala i tungor. Efter en kort promenad så for kusinen rätt ner i ett dike, tyvärr fyllt med nässlor. Jag har upptäckt att min familj har någon form av förkärlek till diken efter två dikes-incidenter på två dar. När hon väl kom upp ur diket, vilket tog ett tag, så var hon alldeles sönderbränd överallt. Jag ringde hennes lillebror som med glädje kom och hämtade henne. Lagom på plats i bilen så visade det sig att hon nog mådde lite illa också. Carin och jag skrattade så vi storknade och hela händelseförloppet finns på film, vilket inte kan visas här. Visas dock för den som är villig att betala bra!! Efter det så svängde jag mina lurviga på dansgolvet innan det var dags att ta en taxi hem. Dagen efter så satt vi vid frukostbordet och skrattade hejdlöst åt föregående kvälls spektakel. Kusinen försökte dock bara minnas vad som hänt.

Detta är vad jag kallar en händelserik och alldeles underbar helg. Tack alla för att ni gjorde den så bra!! 

Kram på er!!

ps. bilder följer i turordning från prov till pub och slutligen med logdansen. ds.


På väg till WT!

My partner in crime!!


Storebror!!


Delar av familjen!


Oj oj oj! Här går det utför!


Party-brudarna!!


Polarna som partar loss!


Yeah!!

Sitter och tittar ut genom fönstret och ser solen gå ner över skogen. De senaste veckorna har varit fyllda med aktiviteter av alla slag. Jag har praktiserat, varit barnvakt, gratulerat barn, varit på jakt-mässa, hundkurs med mera. Jag har hållt mig sysselsatt kan man lugnt säga.

Allt detta har jag kunnat njuta av för att jag har en mamma och pappa som bryr sig. Ibland kan jag känna att jag skulle kunna bli tokig på dem, att jag blir arg, ledsen och besviken. Jag tar illa vid mig av det de säger. Det känns inte som de förstår, som barn brukar säga: Har de aldrig varit unga?

Dock vet jag att de ställer alltid upp för mig och mina bröder. De finns alltid där! Det är bara att lyfta luren.... Vi har tur som har våra föräldrar.

När jag i höstas blev tvungen att hitta en ny tillvaro i livet så ställde de upp. När min bil har kraschat (vilket är ofta) så har pappa, i stort sett dag som natt, hjälpt mig lösa problemen. Hundvakt är något som de också har hjälpt mig med. Mina bröder har fått hjälp med barnvakt, husbyggen, tomtsightseeing och mycket mer.

Mina bröder med familjer har också funnits där för mig. Stöttat och hjälpt till på de sätt de kunnat. Vi försöker alla att hjälpa varandra med de medel vi besitter.

Jag är glad och stolt över min familj!        I love you!!

Barn.... dessa underbara små varelser!

När jag får träffa mina brorsbarn, släktbarn eller vänners barn så blir jag alldeles varm i kroppen. Dessa små personligheter som alla har sin egen charm. Det finns inget härligare än att höra de filosofera, se de komma underfund med hur saker och ting fungerar och att se de upptäcka att de lärt sig något nytt. Deras livsglädje smittar av sig och man känner hur hela ens eget väsen fylls med deras skratt, kramar och bus. Det känns härligt att kunna träffa dessa barn och då veta att man får sina batterier påfyllda av deras energi. De är min egen depå på den racerbana som jag kallar livet!

Se bara på Gustav som ska fylla 6 år! Han cyklar runt på sin cykel, hoppar, stegrar och provar alla möjliga tricks. Tomas som är frågvis om allt och inget. Tore som ser på en med sina stora ögon och som tycker man har världens coolaste bil, fast den är rostig, skitig och inte ens min. Hans syster Sigrid som jag inte lärt känna än, men som är söt som få. Nils som är stor i orden och som vill hålla i kopplet men släpper taget så fort hunden tittar åt hans håll. Elvira som har sin fagra hårman i välkammade toffsar och som får alla runt henne att skratta. Tea som är en riktig prinsesstjej men envis som synden. Olle som hjular på gräsmattan och som gör allt som hans storebror gör. Och sist men inte minst Siri som är så flicksöt men med ett temperament som heter duga och som säger att hennes pappa heter fy faan!

Kan det verkligen bli så mycket bättre?!!!!

Vet du vad jag plötsligt kom på när jag var ute och rensade rabatten?

Jo, att jag i och med att jag blev singel inte har någon semesterresa att se fram emot. Det är inte bara det att jag blev dumpad, att saker skulle sorteras och delas, att släkt och vänner frågar vad som hänt utan också att jag blev av med min semesterresa.

Jag som såg fram emot att få åka långt bort och bara slappa och tänka på mig själv (och lite på ngn annan ; ) ) för en stund. Jag hade ju tänkt ta med både min fina bikini och en flaska solskyddsfaktor. Jag hade tänkt resa med ett mission att lära de som bor over there, dvs Canada , hur vi svenskar firar midsommarafton. Se de skutta runt på stranden och försöka sjunga små grodorna, det hade förgyllt min sommar vill jag lova!

Min nedräkning började den dag som jag lämnade Canada förra gången för att åka hem och beställa en ny resa. Jag hade härliga drömmar inför resan. Jag skulle äta på mysiga restauranger, ligga på stranden för att sola och läsa bok efter bok och sitta nära någon jag tycker om och se på när solen går ner över havet. Jag skulle juta av livet och den stund som min förra kärlek och jag skulle få tillsammans!

Men någon bestämde att det inte skulle bli så, så jag har väl inget annat val än att fortsätta drömma!