Har så mycket jag vill och behöver skriva men jag får inte ner mina tankar på print. Ibland så tar det stopp, sitter med fingrarna på tangenterna och hoppas på att de ska börja skapa.

Kan börja med att berätta att jag skulle träna Prima vid sjön en kortis ikväll. Regnet öste ner men jag tog på mig regnjackan och tog hundarna i koppel och traskade ner mot sjön. Väl där kastade jag i en dummie, upptäckte då att det var en svanfamilj i närheten. Viftade och tjoade för att få de att simma bort. Då fick Aya plötsligt fnatt och sprang ut i sjön och simmade efter dem. Ska tilläggas att hon är väldigt snabb på att simma. Jag visslade och ropade på henne men hon hade väl fått vatten i öronen så hon reagerade inte. Jag sprang ut på bryggan och blåste i pipan och skrek för full hals. Blev nervös då hon fortfarande hade kopplet på sig och hennes mål var svanarna som simmade rakt ut i sjön. Till slut insåg jag att det bara fanns en sak att göra och det var att ta av sig kläderna och simma efter. Jag slet av mig regnjackan och fick av mig jeansen halvvägs.... då plötsligt kom Aya på att hon har en matte och att denna matte ropar i förtvivlan efter henne. Så då vänder hon och simmar in igen.... Vill bara meddela att hon då simmat nästan halvägs över till Åkerö!!

I söndags var Mattias föräldrar och lillebror här och hämtade ett lass av hans saker, mest kartonger. Kändes vemodigt på morgonen men på eftermiddagen kändes det bättre. Känner att jag behöver göra detta för min skull. Har också kommit fram till att jag ska köpa ny soffa, tv, dvd mm då det jag har är Mattias möbler. Vill ha mitt egna, vill påbörja mitt liv! Känns ibland som om jag bor hos någon annan... Pappas hus, Mattias möbler... men jag då? Var finns jag i allt detta?

Jag har haft en mycket händelserik vår och sommar med separation, mycket jobb, nya och gamla bekantskaper, jaktprov osv. Jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner och fundera på vad jag lärt mig om mig själv i dessa situationer. Vad kan jag ta med mig vidare i livet som erfarenheter som jag har nytta av och vad ska jag lämna kvar i det förflutna?

Jag har lärt mig att jag måste vara tydlig med vad jag vill och känner. Vara tydlig i det jag säger, se till att det inte blir några missförstånd och att jag vet vad som gäller så jag inte behöver fundera så mycket. Jag har lärt mig att jag inte ska vara så rädd och nervös för att prova nya saker, jag måste utmana mig själv, ge mina små demoner en match.

Jag tycker om att ha olika typer av människor omkring mig som bidrar med olika saker som kommer att förgylla mitt liv. Jag måste bara se till att se förbi saker som andra tycker och tänker, låta negativa kommentarer rinna av som vatten. Jag ska försöka att alltid se framemot att träffa nya människor, man vet aldrig vad det mötet kan leda till!

Se till att värna om mina vänner, de nära liksom de på avstånd. Det gäller bara att vårda vänskapen. Rensa bland vännerna ibland, ta bort de som bara tar energi men inte ger någon tillbaka.

Se till att ha roligt och njuta av livet, man lever bara en gång. Njuta av det lilla, som att sitta i dammet vid gärdeskanten och upptäcka den otroliga tystnad och stillhet som kan infinna sig.

Några av de erfarenheter som  jag gjort på den krokiga väg som kallas livet!

Första intrycket.... Jag har funderat lite på det där.... Vad får människor för första intryck av varandra och vilken bild skapas av de de möter?

Jag läste någonstans att under de tre första sekunderna som vi träffar en ny människa så gör vi oss en bild av vem denna människa är. Vi ser en tjej som är charmig och flörtig; bilden som skapas är kanske en tjej som är lätt på foten, en kille som är självsäker och framåt; bilden de runt omkring får kanske är att han är dryg, stöddig och egoistisk, ett barn som är ledset; bilden blir möjligtvis att barnet gått vilse, gjort sig illa eller dylikt.

Vi ser detta, tar till oss dessa intryck och skapar Vår bild. Hur mycket av detta stämmer? Ger det en rättvis bild?

När man väl lärt känna dessa personer så kanske det visar sig att tjejen som är charmig och flörtig i själva verket är blyg, försiktig och oerfaren. Killen kanske visar sig ha en tuff bakgrund med många svek, är osäker och sårbar. Barnet kanske inte är ledset utan snarare förbannad för han/hon inte får sin vilja igenom.

Vårt första intryck kanske inte alls speglar den verklighet som dessa människor lever i. Tar vi oss tid att se bortom det första intrycket eller är vår bedömning redan klar efter tre sekunder?

Jag har träffat människor som har visat sig vara tvärtemot den bild som jag fick av det första intrycket. Många gånger har det varit att jag fått en negativ bild av en person som sedan ändrats till en positiv bild. Jag är glad att jag gett dessa människor en chans att visa vem de verkligen är, annars hade jag gått miste om många härliga vänskaper.

Utifrån detta har jag funderat på vad jag ger för första intryck.....  Vem tror folk att jag är, efter bara tre sekunder?

Hmm... tål att tänkas på!