Igår morse, när klockan ringde och jag gick upp, så mötte mig en härlig syn. Det var strålande solsken på en klarblå himmel. Frosten låg som ett täcke över gräsmattan och det var 5 grader kallt. Vilken dag för en fasanjakt!
Jag hade med mig båda mina hundar, Aya och Prima. De hade frågat om jag kunde använda spanieln på jakten och min kära kusin hade svarat ja. Jag var dock snabb med att berätta för dem att Aya aldrig jagat på det sättet och att det antagligen inte skulle fungera så bra. Vi började i en lite såte och Aya jobbade på helt ok. Men sen för varje såte som vi arbetade oss igenom så gick hon bara bättre och bättre. På slutet var det en ren fröjd att se henne arbeta. Hon jobbade på som hon aldrig gjort annat. Jag blev alldeles förvånad över allt beröm som hon fick, hon som alltid hamnat i "skiten".
Speciellt vid två tillfällen var jag mycket imponerad över henne. Det ena när vi gick på en vingad fasanhöna. Vi letade igenom ett litet skogsparti när Aya plötsligt fick vittring. Jag gick dit och det visade sig då att fasanen gömt sig in under en sten. Jag hade ingen chans att nå den men Aya arbetade frenetiskt med att få fram den och lyckades till slut, varpå jag kunde avsluta fågelns lidande.
Andra tillfället var när vi blev skickade ner till sjön för att apportera in en fasan som hamnat i vattnet, den hade dött knall fall så det var inget skadat byte denna gång. När vi kom fram till platsen så låg fasanen ca 4 meter ut från strandkanten uppe på isen. Kusinen skickade sin hund men det räckte med att hon satte tassarna på isen så började den krackilera. Vi fick därför kasta stora stenar som hade sönder isen så det bildades en ränna. Jag skickade sedan ut Aya som simmade ut och fick kämpa för att få tag på fasanen. Hon lyckades och kom sedan tillbaka simmandes bland isbitarna.

     Vilken hund!!

Jag kan inte annat än att vara nöjd över henne. Hon har aldrig varit så duktig och arbetat på så bra som hon gjorde igår. Tack Aya för en underbar upplevelse som fick mig att se vad riktigt hundarbete betyder!