I höst fyller jag 30. Det har hela tiden känts som om det legat långt fram i tiden... men nu är den dagen snart här. 30...  det låter inte så farligt. Har ingen 30 års kris. Känner mig nämligen inte som 30. Förra veckan fick jag som alltid visa leg på systemet, sen säger de som jobbar att jag ska ta det som ett komplimang. Det gör jag oxå!  Ser tydligen ut att vara 10 år yngre, fatta vad fräsch jag kommer va när jag är 50!!  : )  Det som jag snarare kan märka av det är att alla andra tycker att när man är i en viss ålder ska man vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt och så vidare. Jag tycker bara att man ska få vara den man vill vara, så man trivs med sig själv och känner sig nöjd. 

Känner mig fortfarande som 25, har inte åldrats en dag. Har barnasinnet kvar, vilket jag tycker är viktigt. Gäller att finna en balansgång mellan barnasinnet och det "vuxnalivet". Jag lever dock inte det liv som många anser att man ska göra vid 30. Tror snarare att människor runt omkring mig lider av "min åldersnoja". De frågar hela tiden om jag träffat någon, verkar som om det är konstigt att vara 30 och singel. Sen kan det vara bra att folk tänker sig för, de vet inte allt som händer i mitt liv. De kan inte veta om jag träffat någon jag tyckt om o sen blivit sviken. Man får nog tänka sig för. Detsamma gäller när man oxå ibland hör att: - Ja, min dotter fick barn för en månad sen. Hon är ju 30 och klockan tickar så det var väl på tiden. Då kan jag känna att jag blir irriterad. Folk får faktiskt tänka sig för. De vet inte vad de som de pratar med har varit med om. Det kan vara människor som kanske inte vill ha barn, som inte kan få barn eller som helt enkelt inte känner sig redo. Finns många olika orsaker!!

Jag funderar på hur jag ska fira min stora dag. Ska jag ha fest med släkt och vänner? Ska jag bara fira som vilken födelsedag som helst? Eller ska jag bege mig bort på äventyr och inte fira alls?

Får ta tag i den planerna under sommaren. Nu är det en hel del annat som taar upp min tid, så som den älskade uppsatse!  (hoppas ni uppfattade ironin)

Ciao*