Snurrande tankar nystas upp...
Jag känner mig berövad. Berövad på den framtid jag såg liggandes för mina fötter. Familj, karriär, en ljus framtid gick oss till mötes. Trodde vi hade samma drömmar, samma tankar och idéer. Vi hade ju pratat om dem många gånger förut. Men så var tydligen inte fallet för när jag fortfarande kämpade, när jag fortfarande gav allt var det någon annan som gav upp. Någon som inte orkade, inte ville. Någon som ansåg att det inte var värt satsa på. Har fått höra att han fick komma undan för lätt, att jag aldrig ställde några krav. Vet själv att det är så, att jag är sån. Jag kan inte göra andra illa hur illa de än gör mig! Kan i efterhand känna att jag för min egen skull skulle ha stått upp för mig själv. Sagt vad jag tyckte, visat min ilska, besvikelse och sorg. Gett utlopp för mina känslor, skrika, spotta, svära om så behövt. Men men... det är alltid lätt att vara efterklok! Jag saknar inte själva förhållandet eller personen i det. Har honom som vän idag och är tacksam för det!! Men jag saknar framtiden... Vänner runt omkring mig startar familjer, blir sambos. Trodde jag skulle vara en av dem, men nu vet jag inte längre. Vet inte hur jag ska kunna få mig själv att våga gå in i något igen. Lita på någon, våga riva muren igen. Den personen jag litade på mest i hela världen svek mig, gav mig ett hål i själen som jag tror kommer läka men att ärret kommer finnas ständigt påminna mig om hur bräckligt allt är, att det när som helst kan försvinna. Känns inte som om jag kan lita på att personen finns där, att det är värt att satsa, att bygga. Jag gav allt men står nu "ensam", hur ska jag våga ge av mig på det sättet igen. Efter andra erfarenheter känner jag mig mer osäker en någonsin då jag alltid ansett mig ha ganska lätt för att läsa människor. Min bild av en person visade sig vara helt fel och jag hade misstagit mig helt. Jag hade öppnat mig och sänkt graden för någon som visade sig inte vara på riktigt.
Jag har strukit medhårs hela mitt liv. Jag har alltid ställt upp så fort jag har kunnat, funnits där. Jag har kämpat mig igenom tuffa perioder utan att säga ett ord, utan att visa hur illa människor gör mig ibland. Jag tar mina strider, men jag tar de inombords. Det räcker väl med att jag mår dåligt, inte ska väl alla andra behöva lida för det. Det var en gång en person som sa till mig att vi ibland är flata. Vi sopar under mattan, vi blir trampade på, vi säger inte ifrån. Vi ser efter alla andra och inte oss själva. Känner att det börjar stå mig upp i halsen! Jag blir förbannad på mig själv när jag återigen har vikt mig , när jag inte har sagt ifrån. Ibland vill jag bara skrika ut min frustration. Jag behöver förändra mig, ändra mitt beteende, stå upp för mig själv. Visa vem jag är och vad jag går för, inte låta någon sätta sig på mig. Det är dock lättare sagt än gjort. Vet inte i vilken ände jag ska börja... Jag vill ju samtidigt inte göra illa någon i processen att finna mig själv. Det är svårt att bryta ett snart 30-årigt mönster. Men jag hoppas att jag med tiden ska ta mig dit, att jag ska kunna säga stopp!
Jag vill betona att jag inte skriver detta för att göra någon ledsen eller sårad. Jag skriver ner mina känslor, de jag har just i denna stund. Jag reder ut mina tankar och känslor för att lättare kunna förstå dem och på så sätt kunna bearbeta dem. Det är mitt val att skriva blogg, den som inte vill behöver inte läsa.
Det är orättvist och inte ditt fel, alla familjer behöver ett svart får. Det är lika svårt för de som för dig att se klart och att bryta gamla mönster. Det är inte lätt att säga ifrån efter så lång tid, det skapar konflikter för helt klart blir folk förvånade. Jag har också strukit medhårs och det är svårt att sluta, men nödvändigt. Världen behöver veta vem du är, vad du känner. Släpp ut dig själv och låt oss andra ta smällen, vi vänjer oss och gläds åt att du får vara dig själv! Du är så himla fin och bra som du är, det är inte bara av ondo att vara den omtänksamma fina människa du alltid visar. Love ya!! VARMA KRAMAR
Stå på dig, låt dig inte bli trampad på, ingen människa ska behöva känna sig mindre värdefull, åsidosatt, eller bli tagen för givet, i synnerhet inte DU Sandra. Du finns alltid för alla i tid o otid, kanske dags att själv börja ta lite plats! Du är vuxen nog att kunna sätta dina egna gränser och din personliga integritet.
Tråkigt att du känner som du gör, vill att du ska veta att du inte står ensam, vi finns här för dig lika förutsättningslöst som DU alltid finns för oss!
/Ella & Krille
Låt aldrig din lust till livet hämmas av din rädsla till att förlora. Det gör ont, ibland mycket ont, en smärta som är direkt kopplad och proportionerlig med värdet av det du hade.
Förr eller senare mister vi allt. Det är bara vi själva som kan hindra oss från att njuta längs vägen.
Ha mycket och mista mycket eller ha lite och mista lite, jag väljer mycket!
Du har så mycket att ge, fortsätt med det, de som inte förstår det, är dig inte värdig. /p
